fotter-i-backlucka

Upptäck passagerarsätet

Jag växte i huvudsak upp med en ensamstående mamma, så när jag var liten körde alltid mamma när vi skulle någonstans. Det berodde på att jag växte upp utan min pappa. Vi hade ingen lysande ekonomi men bensinen var billig, så vi roade oss med att bara åka omkring. Ibland åkte vi mindre grusvägar, ibland stannade vi för att kasta sten i vattnet.

Ofta åkte vi på bilsemester, mamma, syster och jag. Ofta i en väldigt liten bil. Liten bil betydde litet bagageutrymme vilket innebar att man fick packa väldigt noga för att få plats med allt. Mamma var expert på att packa bilar och när jag tyckte att det var fullt och en uppblåsbar gummibåt, kylväska och tre hoprullade badlakan ändå stod kvar på gatan så kom mamma och packade om. Målmedvetet och med osviklig känsla för vad som skulle stå var. När jag växte upp var det ingen som hade bilbälte, utom möjligen föraren, så vi kunde glida omkring lite i bilen, syrran och jag. Ligga i baksätet, läsa Kalle Anka och ta en trekantig Festis ur den stora förpackningen som alltid följde med våra resor.

Mamma körde bra. Ibland fick jag hjälpa till att hålla i ratten, mest som en kul grej. När jag blev lite äldre fick jag sköta växelspaken från passagerarsätet. Mamma kopplade ur, sade ”Nu!” och jag växlade. Men ansvara för körandet, det fick hon göra själv. När hon blev trött under långresor stannade vi ibland på en rastplats för att mamma skulle få vila en stund. Då skulle vi vara tysta, helst gå ur bilen. Det tyckte vi oftast var urtråkigt.

Såhär i efterhand förstår jag ju att mamma var väldigt klok. Vad hon gjorde var precis det som vi i MHF jobbar för i vår stora årliga sommarkampanj Ta Paus. Om jag hade växt upp med två föräldrar hade kanske pappa kört bilen. Men nu lever jag med en naturlig bild av att kvinnor är bra och självklara förare, och att de dessutom är kloka nog att se sina egna begränsningar, mamma vilade när hon behövde. När jag själv bildade familj blev det ändå oftast så att jag körde. Obegripligt varför egentligen. Vi hade båda körkort och ingen hade någon historik av att köra vårdslöst eller orsaka olyckor. Visst turades vi om när jag blev trött, men ändå; jag körde mest. Kanske ville jag det. Kanske tyckte jag att det blev bäst om jag körde. Då gick det lagom fort (läs: fort) och vi körde rätt väg. Kanske ville min fru ha det så, jag vet inte.

Nu när jag har nått en ganska mogen ålder, och en hel del av den prestigejakt jag förut tyckte var så viktig har dämpats, så kör jag allt mjukare och långsammare. Dessutom sitter jag gärna i passagerarsätet. Tänk, vad skönt att kunna ägna sig åt annat med händerna och ändå komma fram. Ta en tupplur när jag vill. Och är det jag som läser kartan (läs: håller i GPS:en) så kommer vi ju precis dit jag vill. Idag turas vi om, så att den som är piggast kör. Dela ratten med din partner, och må bättre.

Micke Valier, kommunikationsansvarig på MHF

I Sverige är det oftast männen som kör

När kvinnor och män delar ratten ökar trafiksäkerheten. Dessutom blir vi bättre förebilder för barn och unga. Tillsammans kan vi bryta gamla vanor.

Formulär

Tack! Vi kontaktar dig inom kort med svar.

Det verkar vara något fel. Se till att båda fälten är fyllda och försök igen.

Dela Ratten är ett initiativ från Ford i samarbete med progressiva aktörer som vill bidra till en säkrare trafikmiljö i Sverige. Vill du också vara med? Hör av dig till Erik Lindham, Informationschef på Ford Sverige, elindham@ford.com